Del 2

Nicklas klass hade matte nu, men Nicklas hade sagt till lärarinnan att han inte mådde bra. Ont i huvudet hade det varit, och det hade inte gått bort när han var i vilorummet på skolan heller. Nicklas hade lovat att han skulle gå raka vägen hem, men redan när han sa det – viste han att det var en lögn. Nu var han på väg mot apoteket.

Niclas var ganska lång för sin ålder, någon vuxen hade sagt att han var en gänglig pojke men Nicklas visste inte vad det betydde. Trots att han var lång nådde Nicklas inte upp ordentligt till apotekardisken, så han fick ont i nacken när han pratade med kvinnan i den vita rocken. Nicklas blev glad när han såg att det var Fatima som stod vid disken. Fatima var snäll och hade likadana lockar som en tjej i Nicklas klass. Fatima var dock lite äldre – kanske hundra eller så, trodde Nicklas.

–          Är det till någon kaka? Frågade Fatima

–          Nej, vadå? Svarade Nicklas

–          Ditt recept förståss, sa Fatima och log.

–          Nej, det är det vanliga, sa Niclas och gav lappen till Fatima.

Fatima var en av de få som tyckte att det var okej att Niclas hämtade tabletterna till sin mamma. Egentligen fanns det regler för sådant. Nicklas fick påsen med Zoloft av Fatima och fick lova dyrt och heligt att han gav burken direkt till mamma när han kom hem. Det lovade Nicklas och även om det var lite lögn – så var det mest sanning.

En gång hade Niclas mamma ätit jättemånga piller och fått åka ambulans. Nicklas tyckte inte om ambulansljuden längre. Vissa sa att ambulans och brandbil lät likadant, men det visste Nicklas att de inte gjorde. Brandbilsljud var okej och Niclas gömde Zoloft-paketet så att mamma bara fick en tablett åt gången.

Del 1

Johnna visste inte säkert ifall hon skulle hinna med bussen. Hon snabbade på stegen medans hon gjorde en överslagsräkning i huvudet. ”Fan” sa hon för sig själv när hon insåg att minuterna var för få. Nu skulle hon få vänta i en timme på nästa buss, och hon hade ju lovat Micke, pojkvännen, att komma kl 3. Hon stannade upp, decembervinden var kall mot hennes ansikte.

Hon var i full färd med att göra en lista på vad hon skulle roa sig med den här timmen, när det plötsligt gick upp för henne att hon minsann inte skulle missa någon buss. Hon rättade till axelväskan och tog sitt första löpsteg. Johnna kände sig stark, för sitt inre öga jämförde hon sig själv med någon grekisk gudinna. Visst var det ett tag sedan hon tränade aktivt, närmare nio år sedan, och efter hundrafemtio meter började det kännas. Men hon hade bestämt sig, Johnna Madelene Athena Gustavsson skulle inte missa bussen

Snart såg hon bussplatsen och eftersom det stod folk vid hennes fålla kände hon sig lugnare. Nu kom bussen också och folk började gå in. Johnna hade klarat det. När sista personen i busskön gick in i bussen hade hon bara några meter kvar. Hon var trött efter ruschen, men det hade varit värt det.

Nu märkte Johnna att busschauffören nog var otålig – eftersom denne hade startat bussen. Men hon hade inte märkt att dörrarna var stängda, och när hon var framme vid bussens bakdel körde den iväg (inte bara bakdelen, utan hela bussen).

Johnna sjönk ihop vid busskuren. Vilseledande tårar gjorde att vem som helst kunde tro att hon var ledsen, men så var inte fallet. Hon var arg och kaffesugen…

Julkalender 2011

Det här är ett sätt för mig att skriva kreativt. För att starta som en dålig retoriker, så vet jag inte om detta blir så bra. Om det blir det – tycker jag absolut att du ska läsa det. Nu är du i allafall varnad  /Lilla Hanna

Att bli stor

När jag blir stor ska jag… När jag blir större ska jag… Om jag blir stor ska jag…

Plötsligt inser jag att jag inte vet vad ”stor” är, kanske är det då jag nått målen som jag satte upp när jag var liten. Men om jag fortfarande är liten, trots att jag uppnått mål som jag hade när jag var mindre, innebär det att jag aldrig blir stor?

Även om man aldrig slutar växa (ja, jag menar psykiskt, behöver jag förtydliga det???), så finns det nog en generell bild av att man på något sätt ska bli färdig. Vi vill ha raka linjer som vi kan passera, vi vill plocka ihop en säck med vuxenpoäng och vi vill göra det som andra vuxna har gjort före oss. Vi har tusen normer att följa, men kanske inte tillräckligt med tid att uppfylla alla.

Det är de tydliga stegen som syns – att ta en yrkesexamen eller att skaffa egen lägenhet, men att vara vuxen kan lika gärna vara att förstå eller tycka om sig själv. Lägenheten och titeln hjälper bara till.

När jag var liten, ville jag gärna ha ett papper som beskrev vad jag blivit och jag suktade efter en legitimation av något slag. Nu har jag studerat 2 år på universitet och har fått förståelsen för det vackra ord jag åtrått (det här var också ett mysigt ord, smaka på det – åtrått). Det som kommer över mig är att jag lika gärna kunde slagit upp det i en ordlista (ja, jag är 80-talist, sökmotorer har bara funnits i drygt halva mitt liv).

Jag och en vän brukar, när vi ses, diskutera en av våra gemensamma vän. Vi tycker om att analysera, och använder någon vi tycker mycket om som objekt. När vi stannar upp och ser på henne tillsammans, blir vi imponerade. Vår vän tar examen idag – men vi kan peka på massvis av helt andra saker som vi tycker tynger hennes säck med vuxenpoäng. Sättet att sträcka på ryggen har funnits där länge, men det ögonen och munnen säger har djupnat, mognat och växt.

Det är konstigt – när jag tänker på att bli stor, tänker jag på en av mina minsta vänner.

Att göra listor

Jag har en vän som blivit något beroende av att strukturera upp sitt liv med listor, och knarkar känslan av att ha kontroll. Det är också det tipset man får när man är stressad, att ta kontroll över stressen och skriva ner vad det egentligen är man stressar över. Jag tycker att det tipset delvis är bra, men egentligen borde man kanske trycka på vikten av att följa listan eller göra det som står på den. Tipset vi får är dock bara att skriva, det andra får vi vackert förstå själva.

Är känslan av kontroll det viktigaste eller behöver du egentligen bara få saker gjort?

Musik för själen

Vissa dagar är man tvungen att byta låt på mp3-spelaren, byta radiokanal eller göra nya listor på spotify hela tiden.  Man blir liksom aldrig nöjd, glad eller exalterad  och blir tvungen att ta fram ett säkert kort ur sin spellista; Hey There Delilah med Plain White, Fix You med Coldplay eller Rosa Helikopter med Peaches. Det kan bero på att man är otålig, bakfull eller på något annat sätt mår mår mindre bra, och man tycker att alla låtar är dåliga, allt ger dåliga sinnesintryck och att hela världen är dålig. JA, JAG HAR LÄST RETORIK OCH LÄRT MIG ATT TRETAL ÄR EM EFFEKTIV STILFORM!

Jag vet inte om ens ”musik för själen” tvunget måste spegla ens musiksmak i övrigt, men något måste det säga om ens person. För mig betyder det kanske att jag har gömda drömmar om att bli artist, är bra på att fixa när någon mår dåligt och tycker om att se på situationer med ett helt annat vokabulär (jag bryr mig inte hurvida ni förstår vad jag menar)

Nu har jag insett att svensk hiphop funkar för själen också, så här kommer en av de låtar som ger min själ ro:

Om symboler och jordgubbsdoft

Jag bar en ring, som var en annans släkts klenod, i mer än ett år. Det var en väldigt kärleksfull gåva, vilken jag gav tillbaka när den kärleken inte var besvarad längre.

Jag har skrivit tidigare om hur starka symboler kan vara, och eftersom det i grunden är en bra sak kan vi lära oss att hantera dem. Vi själva måste sätta gränser över hur många och vilka minnen som är okej. Jag själv har ingen erfarenhet av stark sorg, orsakad av död, så jag pratar i huvudsak om andra minnen.

Jag tror att alla har minnen som gör ont; avslut, svek, besvikelse… Och vi har saker som påminner oss om detta; ord, dofter, låtar av James Blunt… Men om det nu är så att till exempel doften av jordgubbar påminner starkt om en person som svikit en, får man ta ställning till huruvida det är okej. Vilket är viktigast, att må dåligt eller att kunna äta jordgubbar?

Jag är övertygad om att jag kommer att vara med om något som gör mer ont än vad jag någonsin har haft; om jag ska föda ett barn någon gång, släppa en främling otroligt nära eller bli lämnad av någon jag älskar (här utgår jag ifrån att jag får överleva mina föräldrar till exempel) – vilket jag tror att livet kommer att erbjuda. Min strategi är att göra goda saker större i mitt liv, för att underlätta valen om huruvida jordgubbsdoft ska betyda någonting bra eller dåligt.

Angående ringen som jag fick en gång, fanns det tre betydelser av den.

• Det var en väldigt fin ring
• Jag hade fått den av kärlek
• Det var min dåvarande pojkväns mammas ring som hon fått av sin mamma och att jag fick den berodde på att jag var äldsta sonens flickvän

Att ringen var fin skulle aldrig ändras, minnet av en stark kärlek hade jag inget intresse av att förfula men att bära en symbol för en släkt som jag inte längre hade i mitt liv skulle bli en symbol av vårt avslut – vilket är ett tråkigt minne.

Hittills tycker jag att denna strategi fungerar, hur gör ni?

Kvällste

Jag har inga systrar. Men om jag hade det, skulle en av dem vara teberoende. Varje morgon skulle hon dricka te, och om hon inte fick något te en morgon skulle hennes kropp börja klaga för att den inte fått något tein. Efter ett tag skulle hennes kropp vänja sig vid det nya tillståndet men troligtvis skulle hon fortsätta dricka te varje morgon ändå. Dels för att det är gott med något varmt på morgonen och dels för att det är skönt och tryggt att ha en vana eller rutin.

Själv tycker jag att kvällen är den bästa tiden för te. Att slå sig ner i soffan efter en lång dag och sätta läpparna mot sin favoritmugg är ett sätt att varva ner och belöna sig själv.Det finns en charm med att vara olika, och vi belönar oss själva på olika sätt och har olika vanor.

Mitt tips är att inse att beteendet i vanan kan betyda olika saker och till exempel förändras från bra till dåligt eller tvärtom. Vissa börjar röka för att det är gott men de tar inte varje cigarett för smakupplevelsen, vissa äter en kaka för att belöna sig själv men äter många när de vill ha något att belöna sig för och vissa startade en vana för så längesedan att de inte minns varför de gör det längre.

När jag var liten hade jag lärt mig att man skulle tvätta händerna efter varje toabesök, och även om jag nästan sov under nattliga damrumsbesök sköljde jag händerna under vatten. Min anledning var att man skulle göra så och eftersom jag inte hade någon kunskap som kunde motivera mig, bemödade jag mig inte att använda tvål – och om jag hade brottom räckte det med att några droppar vatten landade på mina fingertoppar. När jag blivit äldre, kan jag se tillbaka på mig själv som lite korkad som gjorde något bara av vana. Samtidigt blir jag glad för att jag har den vanan eftersom jag gör detta utan att reflektera – och med hjälp av lite motivation ser jag till att vara hygienisk.

Vilken är din favoritvana? Min är att jag borstar tänderna – det blir billigare så.

Får flygresenärerna säga jöklar igen?

Tänkte att jag skulle kommentera dagens metro.Jag har tre förslag på infallsvinklar:

1. Analysen av Lady Gagas handstil
2. Reklamannonserna
3. Mitt horoskop

Efter noga övervägande blev det (tatadatada) reklamannonserna. Visst är det lite intressant att det, på samma uppslag som nyheten om Grimsvötns askmoln, finns en stor annons om flygresor. Hela tidningen innehåller en och en halv sidor (två halvsidor + fyra mindre annonser motsvarande en halv sida) reklam för flygresor. Jag förstår att det är svårt att förutse ett vulkanutbrott, men det går inte att missa ödets ironi.

Jag erkänner att jag inte är så bra på att blogga om nyheter, men det beror på att min uppmärksamhet automatiskt riktas mot ironin ett uppslag kan erbjuda eller nyhetsuppläsarens svårigheter med de isländska vulkannamnen.

Uppmaning: säg ”Grimsvötn”och ”Eyjafjallajökull” tre gånger snabbt.

Det här med att ge positiv respons

Senast jag läste retorik föreläste vår galna professorn om vikten att ge positiv feedback i lärandeprocessen. Det är intressant att vi får lära oss hur man ger och bearbetar konstruktiv (du vet till och med vad detta krångliga ord betyder utan att vara en lingvistiknörd – och du funderar över vad lingvistik är och googlar det) samt negativ kritik från många olika håll, medan den positiva feedbacken känns väldigt främmande.

Jag hade en regissör en gång som bara sa att det jag gjorde var bra. Mina ambitioner var att utvecklas och bli bäst i världen, och eftersom jag inte kände mig fullbordad var jag besviken på att regissören inte guidade mig mer. Om ni frågat mig då, hade jag sagt att jag önskat att regissören berättat vad jag gjort för fel för att jag skulle kunna göra rätt. Hur skulle jag kunna bli bättre om jag inte visste vad som var dåligt…

På ett sätt kan jag hålla med min gamla professor om att det är konstigt att fokusera på det dåliga för att bli bra.Vi vill ha andras perspektiv för att vi inte tror att vår egen självdistans räcker till. Det vi är rädda för är att göra fel och därför vill vi att folk ska berätta för oss när vi gör det, helst lite innan, så att vi låter bli. Och vi tycker att det är så viktigt att inte göra fel, att vi lär oss att läsa människor så att de inte ens behöver kommunicera medvetet med oss för att vi ska förstå att personer tycker vi man gör fel. Detta gör att vi inte kan förstå positiv respons. När någon säger att man gör något bra, tolkar vi det som att vi gör något dåligt varje gång personen inte säger det.

Jag kan inte minnas idag om jag fick någon respons alls av min regissör, jag tror att det enda hon sa var att jag gjorde ”bra”. Även om det inte var min uppgift, kanske jag borde frågat vad som var bra och på det sättet kunnat utveckla det – för att göra mer rätt. Men jag tänkte inte alls att jag kunde utvecklas genom den kunskapen och jag har svårt att svära på att jag inte fick reda på vad som var bra. Det kan hända att hon berättade det, men att jag ignorerade och försökte läsa ut den negativa responsen som inte fanns. Eller så var regissören bara dålig!!!

Eftersom folk generellt inte är så bra på att ta emot positiv respons, är det svårare att ge det. Om jag säger till dig att du gör någonting dåligt, kanske du säger att du ska förbättra eller tänka på det i fortsättningen. Om jag däremot säger att du gör någonting bra kanske du säger äsch. Det betyder jag i min tur får respons om jag ger dig konstruktiv kritik, men inte om jag ger dig positiv respons. Och någon respons är bättre än ingen.

Man brukar säga att man behöver höra negativ kritik en gång och positiv respons 100 gånger, men vi borde kunna ändra på det om vi bara lärde oss att hantera den positiva responsen.

SKRIV POSITIV RESPONS I KOMMENTARFÄLTET NEDAN!!!!!