Del 2

Nicklas klass hade matte nu, men Nicklas hade sagt till lärarinnan att han inte mådde bra. Ont i huvudet hade det varit, och det hade inte gått bort när han var i vilorummet på skolan heller. Nicklas hade lovat att han skulle gå raka vägen hem, men redan när han sa det – viste han att det var en lögn. Nu var han på väg mot apoteket.

Niclas var ganska lång för sin ålder, någon vuxen hade sagt att han var en gänglig pojke men Nicklas visste inte vad det betydde. Trots att han var lång nådde Nicklas inte upp ordentligt till apotekardisken, så han fick ont i nacken när han pratade med kvinnan i den vita rocken. Nicklas blev glad när han såg att det var Fatima som stod vid disken. Fatima var snäll och hade likadana lockar som en tjej i Nicklas klass. Fatima var dock lite äldre – kanske hundra eller så, trodde Nicklas.

–          Är det till någon kaka? Frågade Fatima

–          Nej, vadå? Svarade Nicklas

–          Ditt recept förståss, sa Fatima och log.

–          Nej, det är det vanliga, sa Niclas och gav lappen till Fatima.

Fatima var en av de få som tyckte att det var okej att Niclas hämtade tabletterna till sin mamma. Egentligen fanns det regler för sådant. Nicklas fick påsen med Zoloft av Fatima och fick lova dyrt och heligt att han gav burken direkt till mamma när han kom hem. Det lovade Nicklas och även om det var lite lögn – så var det mest sanning.

En gång hade Niclas mamma ätit jättemånga piller och fått åka ambulans. Nicklas tyckte inte om ambulansljuden längre. Vissa sa att ambulans och brandbil lät likadant, men det visste Nicklas att de inte gjorde. Brandbilsljud var okej och Niclas gömde Zoloft-paketet så att mamma bara fick en tablett åt gången.

Del 1

Johnna visste inte säkert ifall hon skulle hinna med bussen. Hon snabbade på stegen medans hon gjorde en överslagsräkning i huvudet. ”Fan” sa hon för sig själv när hon insåg att minuterna var för få. Nu skulle hon få vänta i en timme på nästa buss, och hon hade ju lovat Micke, pojkvännen, att komma kl 3. Hon stannade upp, decembervinden var kall mot hennes ansikte.

Hon var i full färd med att göra en lista på vad hon skulle roa sig med den här timmen, när det plötsligt gick upp för henne att hon minsann inte skulle missa någon buss. Hon rättade till axelväskan och tog sitt första löpsteg. Johnna kände sig stark, för sitt inre öga jämförde hon sig själv med någon grekisk gudinna. Visst var det ett tag sedan hon tränade aktivt, närmare nio år sedan, och efter hundrafemtio meter började det kännas. Men hon hade bestämt sig, Johnna Madelene Athena Gustavsson skulle inte missa bussen

Snart såg hon bussplatsen och eftersom det stod folk vid hennes fålla kände hon sig lugnare. Nu kom bussen också och folk började gå in. Johnna hade klarat det. När sista personen i busskön gick in i bussen hade hon bara några meter kvar. Hon var trött efter ruschen, men det hade varit värt det.

Nu märkte Johnna att busschauffören nog var otålig – eftersom denne hade startat bussen. Men hon hade inte märkt att dörrarna var stängda, och när hon var framme vid bussens bakdel körde den iväg (inte bara bakdelen, utan hela bussen).

Johnna sjönk ihop vid busskuren. Vilseledande tårar gjorde att vem som helst kunde tro att hon var ledsen, men så var inte fallet. Hon var arg och kaffesugen…

Att bli stor

När jag blir stor ska jag… När jag blir större ska jag… Om jag blir stor ska jag…

Plötsligt inser jag att jag inte vet vad ”stor” är, kanske är det då jag nått målen som jag satte upp när jag var liten. Men om jag fortfarande är liten, trots att jag uppnått mål som jag hade när jag var mindre, innebär det att jag aldrig blir stor?

Även om man aldrig slutar växa (ja, jag menar psykiskt, behöver jag förtydliga det???), så finns det nog en generell bild av att man på något sätt ska bli färdig. Vi vill ha raka linjer som vi kan passera, vi vill plocka ihop en säck med vuxenpoäng och vi vill göra det som andra vuxna har gjort före oss. Vi har tusen normer att följa, men kanske inte tillräckligt med tid att uppfylla alla.

Det är de tydliga stegen som syns – att ta en yrkesexamen eller att skaffa egen lägenhet, men att vara vuxen kan lika gärna vara att förstå eller tycka om sig själv. Lägenheten och titeln hjälper bara till.

När jag var liten, ville jag gärna ha ett papper som beskrev vad jag blivit och jag suktade efter en legitimation av något slag. Nu har jag studerat 2 år på universitet och har fått förståelsen för det vackra ord jag åtrått (det här var också ett mysigt ord, smaka på det – åtrått). Det som kommer över mig är att jag lika gärna kunde slagit upp det i en ordlista (ja, jag är 80-talist, sökmotorer har bara funnits i drygt halva mitt liv).

Jag och en vän brukar, när vi ses, diskutera en av våra gemensamma vän. Vi tycker om att analysera, och använder någon vi tycker mycket om som objekt. När vi stannar upp och ser på henne tillsammans, blir vi imponerade. Vår vän tar examen idag – men vi kan peka på massvis av helt andra saker som vi tycker tynger hennes säck med vuxenpoäng. Sättet att sträcka på ryggen har funnits där länge, men det ögonen och munnen säger har djupnat, mognat och växt.

Det är konstigt – när jag tänker på att bli stor, tänker jag på en av mina minsta vänner.

Att göra listor

Jag har en vän som blivit något beroende av att strukturera upp sitt liv med listor, och knarkar känslan av att ha kontroll. Det är också det tipset man får när man är stressad, att ta kontroll över stressen och skriva ner vad det egentligen är man stressar över. Jag tycker att det tipset delvis är bra, men egentligen borde man kanske trycka på vikten av att följa listan eller göra det som står på den. Tipset vi får är dock bara att skriva, det andra får vi vackert förstå själva.

Är känslan av kontroll det viktigaste eller behöver du egentligen bara få saker gjort?

Musik för själen

Vissa dagar är man tvungen att byta låt på mp3-spelaren, byta radiokanal eller göra nya listor på spotify hela tiden.  Man blir liksom aldrig nöjd, glad eller exalterad  och blir tvungen att ta fram ett säkert kort ur sin spellista; Hey There Delilah med Plain White, Fix You med Coldplay eller Rosa Helikopter med Peaches. Det kan bero på att man är otålig, bakfull eller på något annat sätt mår mår mindre bra, och man tycker att alla låtar är dåliga, allt ger dåliga sinnesintryck och att hela världen är dålig. JA, JAG HAR LÄST RETORIK OCH LÄRT MIG ATT TRETAL ÄR EM EFFEKTIV STILFORM!

Jag vet inte om ens ”musik för själen” tvunget måste spegla ens musiksmak i övrigt, men något måste det säga om ens person. För mig betyder det kanske att jag har gömda drömmar om att bli artist, är bra på att fixa när någon mår dåligt och tycker om att se på situationer med ett helt annat vokabulär (jag bryr mig inte hurvida ni förstår vad jag menar)

Nu har jag insett att svensk hiphop funkar för själen också, så här kommer en av de låtar som ger min själ ro:

Om symboler och jordgubbsdoft

Jag bar en ring, som var en annans släkts klenod, i mer än ett år. Det var en väldigt kärleksfull gåva, vilken jag gav tillbaka när den kärleken inte var besvarad längre.

Jag har skrivit tidigare om hur starka symboler kan vara, och eftersom det i grunden är en bra sak kan vi lära oss att hantera dem. Vi själva måste sätta gränser över hur många och vilka minnen som är okej. Jag själv har ingen erfarenhet av stark sorg, orsakad av död, så jag pratar i huvudsak om andra minnen.

Jag tror att alla har minnen som gör ont; avslut, svek, besvikelse… Och vi har saker som påminner oss om detta; ord, dofter, låtar av James Blunt… Men om det nu är så att till exempel doften av jordgubbar påminner starkt om en person som svikit en, får man ta ställning till huruvida det är okej. Vilket är viktigast, att må dåligt eller att kunna äta jordgubbar?

Jag är övertygad om att jag kommer att vara med om något som gör mer ont än vad jag någonsin har haft; om jag ska föda ett barn någon gång, släppa en främling otroligt nära eller bli lämnad av någon jag älskar (här utgår jag ifrån att jag får överleva mina föräldrar till exempel) – vilket jag tror att livet kommer att erbjuda. Min strategi är att göra goda saker större i mitt liv, för att underlätta valen om huruvida jordgubbsdoft ska betyda någonting bra eller dåligt.

Angående ringen som jag fick en gång, fanns det tre betydelser av den.

  • Det var en väldigt fin ring
  • Jag hade fått den av kärlek
  • Det var min dåvarande pojkväns mammas ring som hon fått av sin mamma och att jag fick den berodde på att jag var äldsta sonens flickvän

Att ringen var fin skulle aldrig ändras, minnet av en stark kärlek hade jag inget intresse av att förfula men att bära en symbol för en släkt som jag inte längre hade i mitt liv skulle bli en symbol av vårt avslut – vilket är ett tråkigt minne.

Hittills tycker jag att denna strategi fungerar, hur gör ni?